Karta

Viborg (Vyborg)

Viborg (Viipuri, ; Вы́борг; Wiborg, ) är en stad i Leningrad oblast, Ryssland på Karelska näset, vid Finska viken. I staden bor cirka 80 000 invånare.

Staden, som tidigare har tillhört Sverige och Finland, präglas mycket av äldre svensk och finländsk arkitektur, vilken dock ofta är sliten och flagnande. Ett exempel är Viborgs bibliotek, som dock renoverades 2013. Stadens finländska befolkning flydde västerut 1940 och 1944 och staden var i många år märkt av andra världskriget. Under sovjetisk tid var det svårt för icke-sovjetmedborgare att få besökstillstånd, men efter 1990 har den blivit en omtyckt turistort för finländare.

Viborg grundades 1293, när svensken Torgils Knutsson lät uppföra en borg på en liten holme i det innersta hörnet av Viborgska viken, invid en gammal karelsk bosättning och handelscentrum från 900-talet. Inte långt efter slottets anläggning uppstod troligen en köping i dess närhet (det så kallade Gamla Viborg på det 1 1/2 km norr om slottet belägna Monrepos ägor). Under 1300-talet talas om staden Viborg, men den erhöll egentlig stadsrätt först 1403 och låg säkerligen på sin nuvarande plats söder om slottet. Viborgs slott blev stödjepunkten för det svenska väldet i dessa trakter och var under århundraden rikets främsta värn mot Ryssland; det var under den senare medeltiden rikets främsta fästning näst efter Stockholm. Under medeltiden hade Viborgs slottslän och dess befälhavare en särskild status inom rikets administration, något som liknade pfalzstatus, palatinatet. De geografiska betingelserna för städer som Viborg vid östgränsen och Lödöse vid västgränsen i det svenska riket gjorde att dessa två städer många gånger var självsvåldiga i beslut, på grund av att centralmakten fanns för långt borta, då snabba beslut för rikets säkerhet skulle tas. Bland de mäktiga hövitsmän, genom sin administrativa myndighet och avståndet från huvudstaden nästan oberoende, som innehade Viborgs hus, kan nämnas Bo Jonsson Grip, Kristiern Nilsson (1417–42), Karl Knutsson (1442–48), före sin tronbestigning, Erik Axelsson (1457–81), Knut Jönsson Posse (1495–97), som slog tillbaka ryssarnas stormning den 30 november 1495 och blivit ryktbar för den "viborgska smällen", och Sten Sture den äldre (1497–99).

Sannolikt under Erik Axelsson Totts tid, på 1470-talet, började staden omges med murar. Viborg kom att likna Visby med sin stadsmur, två predikarordnar (dominikaner 1392 och franciskaner i början av 1400-talet), slott (Torgils Knutssons borg) och domkyrka (fast det blev den officiellt år 1554 då Viborgs stift grundades) vid gränsen till stadsrepubliken Novgorod och senare Ryssland. Det var en viktig handelsort för Östeuropahandeln (genom Hansan, med tjära som främsta exportvara ), expansionspolitik och den västerländska kristendomens yttersta post, med en talrik mångkulturell befolkning som talade svenska, finska, ryska och tyska.

Befästningsarbetena fortsattes ända till dess riksgränsen genom Stolbovafreden 1617 flyttades längre åt öster. Erik XIV påbörjade och Johan III fullbordade en befästningsfyrkant åt ryska sidan, den så kallade Ny-befästningen eller I-vallen, inom vilken en stor mängd borgare bosatte sig och vilken under 1600-talet jämte Siikaniemi (norra förstaden) och Pantsarlaks liksom den egentliga staden räknades till kommunen. Johan III anlade även ett blockhus på Siikaniemi, och 1588 börjades uppförandet av en bastion enligt italienskt maner. 1594 härjades Viborg av en ödeläggande eldsvåda, som till och med skadade fästningsverken. Sedan hertig Karl 1599 intagit Viborg blev det åter fart i befästningsarbetena både kring staden och vid slottet, och 1604 var anläggningen "i full defension", men så vidlyftig, att 6 000–7 000 mans besättning krävdes.

Sedan Sverige erövrat Kexholm och Nöteborg, förlorade Viborg i militär betydelse, och dess befästningar underhölls sedermera blott nödtorftigt; under stadens reglering, anbefallen av Per Brahe d.y. och från 1639 utförd av ingenjör Anders Torstensson, fick de till och med förfalla. 1653 brann Viborg än en gång. 1676 iståndsattes såväl stadsbefästningen som slottsvallen. 1681 bestämdes att I-vallen skulle förstärkas och förses med flera verk mot sjön. 1694 var befästningarna så förfallna att man med häst och släde kunde köra in genom rämnorna i mur och vall. Först 1703 fick Viborg emellertid egen fortifikationsstat, och från 1704 började förstärkningsarbeten enligt Lorentz Kristoffer Stobées ritningar att utföras.